Samtal är en väldigt bra grej har jag kommit på. Det är helt otroligt vad mycket skit det går att snacka, men det är också makalöst hur mycket några små ord kan påverka, kan trösta, kan hjälpa...  Jag skulle inte vilja påstå att ordets makt är underskattad, för jag tror att vi är ganska medvetna om det, men jag känner själv att jag borde bli mer medveten om vad det är jag egentligen pratar om. En stor andel är bara strunt. Klart att man kan prata strunt ibland också, men ibland blir jag bara trött på det.

Hursomhelst. Helgen tillbringade jag ganska mycket i pingstkyrkan - först med att baka med kristna skolgruppen och sedan stanna kvar ett par timmar för att jag inte hade någonstans att ta vägen (spelade lite piano och softade). Efter det åkte jag och Emil till Malin för att äta lite middag och ha en trevlig kväll med henne, Jonathan, en kille som hette Niklas och en av Malins kompisar, Emma, som dessutom hade en bitgalen hundvalp med sig (fast hon var bara med en stund). Jag fick till och med följa med Malin till stallet och mata hästarna (eller, jag följde mest med och tittade :D). Och så spelade vi ett ganska roligt bön-kortspel (ej bönespel) som jag vann på ena gången (tillsammans med Malin och Niklas) och kom näst sist på den andra gången. Det var en schysst kväll. På söndagen var det att ta sig upp till kyrkan för att ha hand om kyrkkaffet i vår kära pingstkyrka med ksg. Det gick bra, trots att det var lite hektiskt vissa stunder, konstiga mått och kaffemaskiner med mera... Vi är väldigt effektiva när det gäller faktiskt och vi fick ihop 2100 kronor tror jag, så det var väldigt bra. Efteråt åkte jag hem och skulle ha pluggat lite fysik, men det blev lite sisådär med det... Hehe.

Skum dag i måndags, jag åkte in flera timmar tidigare till skolan än jag behövde för att kunna plugga fysik ostört, när en kär klasskompis påminde mig om att psykologikursen skulle börja samma dag 10.40, så min pluggtid blev kraftigt retarderat. Och som grädde på moset hade en banan i min väska blivit totalt mosad och jag fick banan på mina kläder och många av mina böcker. Ibland är livet bara för underbart. Men det är bara att le och bita ihop. Provet gick sådär, hoppas att det funkade någorlunda. Efter skolan träffade jag Emil, spelade musik, tittade lite på anime (även om jag är helt lost i allt som händer eftersom jag kanske ser var tionde avsnitt ungefär hehe) och pratade en hel del.
Och idag var vi och tog kort i automat på åhléns. Fiiiint.

Och när jag satt hemma och fixade i ordning lite mappar på datorn hittade jag en gammal prosa som jag hade skrivit för jäääääättelänge sedan. Men jag är faktiskt nöjd med den. Det vore kul om någon hade lust att kommentera den.

"20 meter under marken - en prosa"

Min viskning hörs nästan inte. Det är så varmt och kvavt. Jag kan inte andas.
Den där intimiteten. Värmen från din hud. Vi andas samma luft. Det som jag från början
älskade så djupt och innerligt, att vi kunde dela allt - vara en och samma kropp. Jag skyr det nu.
Ibland. Allt oftare.
Jag behöver andas.
När smalt vi ihop till en enda individ? Var försvann du och jag? Två, plötsligt en.
Många trampade tår och ömma punkter. Vi vet det.
Men det är försoningarna som är för många.
Ensamheten var min vän. Nu finns bara du här. Och andas på mig. Som i en gasmask.
Jag kan inte dela allt.
Jag kan inte ge min vision till dig, det är omöjligt.
Du ser på mig med sorgsna ögon.
En sorg som inte beror på mig, utan på att du är oförmögen att förstå min längtan.
Ett plågat uttryck runt din mun. Det rynkar sig liksom.
Men jag behöver andas.
Du såg det redan för länge sedan när jag tittade bakom din axel. Förlåt mig för att du såg.
Men jag behöver andas

Jag vill vara fri. Vad är frihet? Och vad är meningsfullhet egentligen? Är det något som vi hittade på i vår eufori? Jag söker, letar, gräver. Ensam.

Ensamheten var min vän.

Jag gräver ett hål. Det blir större och större. Jag har inget att fylla det med. Utom tomhet. Tomheten var aldrig min vän.

Lyckan - en illusion. Jag drömde om dig inatt igen. Jag kanske romantiserar dig, men jag romantiserade mina vänner mer. Nu skrattar de åt mig. Maliciöst. Åt alla klichéer som jag gick på. Köpte blint. Och jag föll. Jag skulle aldrig ha litat på någon.
Jag kunde lita på dig.
Varmt, men inte kvavt. Är det bara i drömmen som lyckan kan uppnås? Jag grät av insikt.

Jag såg mig själv ligga framför din trappa. Du stod längst upp medan jag krälade i stoftet som en hund. Avvaktande, avvisande. Min rädsla var så uppenbar. Ditt övertag var stort. Min stolthet existerade inte längre. Jo, den kanske fanns. Men den var nedgrävd 20 meter under marken. Min mun sa allt det där som jag hade lovat mig själv att aldrig säga. Det kom från hjärtat men det lät så billigt. Du märkte det. Min förtvivlan växte sig större.
Desperation.
Jag vaknade. Lyckan finns inte i drömmen. Jag kan inte ens gråta längre.

Det är inte kvavt. Det är iskallt. Mitt blod har färgats vitt. Färglöst. Luften är så tunn här uppe. Visionen är förstörd. Jag minns inte vad den handlade om. Men det spelar ingen roll. Ska likgiltigheten bli min sista vän? Jag är inte rädd. Bedövad. Begravd i en snödriva av självgodhet. Drunknad i lögnens kvicksand. Halshuggen av fåfängans bödel. Skjuten med dårskapens avsågade gevär. Listan kan göras lång.
Är det värt det?
Jag förtjänar inga blommor.

Ensamheten var min vän?
Skitsnack.
Du finns fortfarande kvar men jag är feg. Jag intalar mig själv att du är död. Men det är fel. Det är jag som är död. Måste tiden få vårt fotografi att blekna? Jag håller det krampaktigt i famnen. Måste till varje pris försöka stänga ute det gula. Ramen lossnar och faller till marken. Ljudet av krossat glas får mig att vakna ur min dvala. Hur länge har jag sovit? Alldeles för länge.

Nu står du där, högst upp på trappan. Jag krälar i stoftet som en hund. VOV VOV. Har jag varit med om det här förut? Dejà vu? Jag öppnar munnen för att säga allt-det-där-jag-lovade-mig-själv-att-aldrig-säga. Men min strupe är för torr. Det kommer bara ut ett väsande läte. Jag undrar vad du tänker.
Du har ingen torr strupe.
- Kom, säger du. Vi möts på halva vägen.
Det är mödosamt att gå, men jag håller blicken stadigt fäst. Vi möts mycket riktigt på halva vägen. Du har gått tjugo steg och jag har gått två. Du är stark. Du ger mig vatten.
- Det är med dig jag vill sitta, alla de tusentals morgnarna vid frukostbordet, säger jag.
Och det låter inte billigt. Inte repeterat. När jag ser dig i ögonen upptäcker jag att du förstår. Att du har förstått hela tiden. Din sorg berodde på min blindhet.

Jag är en ironins narr.
Jag behövde andas - varför lämnade jag då mina lungor?
Vi skrattar.