Bland bovar å banditer

Goddag! Som en viss Amanda kommenterade: the blogg is back to stay (förhoppningsvis). Hennes enträgna längtan att få läsa mina fantastiskt intressanta funderingar fick mig att mjukna och ledde till föregående inlägg. Det var väldigt roligt att träffa henne bör påpekas. Jag hade nästan glömt hur mycket jag saknade henne. Sådant händer allt oftare numera tycker jag, men på ett sätt är det ändå inte helt fel - glädjen blir istället så mycket större när man väl kommer till skott och träffas ansikte mot ansikte. Hon är toppen.

Jag har inte mått bra idag, var så förkyld och trött de första tre timmarna att jag höll på att nicka till trots att jag rörde på armarna i princip konstant. Att somna i rörelse är inget bra tecken. Dagarna känns också så mycket längre när man inte har tillräckligt med energi, det blir en sådan smärtsam upplevelse och extra utdragen. Det gjorde även ont rent fysiskt i olika delar av ryggen. Ajaj. Sådärja, nu har jag klagat tillräckligt. Det var i alla fall en väldig lättnad att komma innanför dörren här hemma. Jag satte mig genast på baksidan i en av våra nyinköpta solstolar och somnade.
 
I morse när jag läste tidningen lite hastigt vid frukosten fastnade jag vid en artikel om kvinnor i Etiopien. Det är inte ofta som jag ögnar igenom hela helsidesartiklar sådär klockan kvart i sex på morgonen när jag mest är stressad och hungrig, men dessa kvinnors öden fångade min uppmärksamhet på ett alldeles särskilt sätt. Det skrevs om att kvinnorna, eller rättare sagt flickorna, giftes bort vid 9 års ålder på grund av tradition och fattigdom. Därmed kastades de direkt in i graviditet då de nått puberteten. Det mest problematiska var att deras bäcken ännu inte hunnit växa sig tillräckligt brett för att kunna föda fram barnet de bar, och resultatet kunde bli att barnet vid förlossningen fastnade på vägen ut, och kunde rentav sitta kvar i modern i flera dagar innan huvudet hade krympt tillräckligt mycket. Ingen medicinsk hjälp fanns att få. Bebisen dog naturligtvis och samtidigt genomgick modern nekros, dvs vävnadsdöd, vilket ledde till bland annat fistlar (gångar mellan organ som egentligen inte ska finnas där). De unga kvinnorna kunde inte hålla urinen, och en del inte heller avföringen. Detta var inte socialt acceptabelt och de stöttes ut. Runt om i Etiopien drevs speciella fistula-sjukhus, men om en kvinna väl bestämt sig för att uppsöka och få den vård hon behövde kunde det ta flera månader, eftersom hon var tvungen att gå till fots. På bussen skulle hon kastas av eftersom hon luktade illa. Och en kvinna som blivit utsatt för detta trauma skulle aldrig kunna föda barn igen utan kejsarsnitt. Det var en intressant artikel, men i min morgonhets reflekterade jag inte närmare över den förrän jag cyklade hem på eftermiddagen. När tankarna satts igång fick jag tårar i ögonen. Jag vet att det är naivt att bli förvånad över att det händer hemska saker i världen, men det är som om jag i vissa ögonblick slås av hur grymt livet är. Som ett knytnävsslag i magen, plötsligt och utan förvarning. Jag kan inte föreställa mig situationen. Att ha sitt döda barn i kroppen i flera dagar, antagligen med fruktansvärda smärtor. Att i sin fattigdom bli utkastad ur sitt sociala sammanhang. Att kastas ut från den högsta klippavsats på detta sätt, utan någon som tar emot en nere på marken. Hur kan dessa flickor, som själva är oskyldiga barn, tvingas genomlida detta helvete? Jag blir så upprörd över detta, och känslorna stormar även mot mig själv, för att det tog en hel arbetsdag för mitt hjärta att beröras av detta. Det är läskigt att veta att man är så avtrubbad att man medan artikeln läses tänker på att det är hemskt och att klockanharhunnitblialldelesförmycketskyndaskynda.
Och jag skulle bara vilja göra något!!!!


Tack till Kristian Anttila som räddade mig från undergång idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback