Jag tror att jag blir tokig snart
Men det får planeras senare.
Den huvudsakliga anledningen till att jag sitter här och knappar på tangenterna när jag borde ligga ned en och en halv meter bort, i sängen, är att jag just ikväll har sådana underliga tankar och måste få utlopp för dem någonstans innan jag gör något dumt och skickar iväg sms som jag kommer att ångra.
Inte ställa krav, inte pressa, inte visa allt det där som finns inombords. Bara leva.
Ikväll känner jag extra starkt att jag skulle vilja ha dig nära. Att du var nära på riktigt, fullkomligt närvarande, och vi kunde vara uppslukade av varandra och endast varandra. Säga vackra ord rakt från hjärtat. Åh, vad jag längtar efter ord. Jag är en sådan fruktansvärt verbal människa som behöver höra orden för att få min bekräftelse, men även säga de saker som kommer från mitt hjärta. Det är därför jag viskat "jag älskar dig" när jag vet att du inte hör, men ändå är där. Sover.
Det gör att trycket lättar lite.
Hos Matilda var det en tjej som kom från Iran och som kompletterade sina betyg i Sverige för att kunna söka in till högskolan. Hon hade kvar sin pojkvän i Iran och förhoppningsvis skulle han kanske kunna komma hit och bo tillsammans med henne. Det lät som en svår men tappert kämpande kärlek, med så många mil ifrån varandra och bara ett "kanske" att hålla kvar hoppet med. Men jag avundas det ändå, jag vill komma ifrån det som är ljummet.
Jag önskar att någon ville kämpa för mig, för jag har kämpat länge och är beredd att hålla på ett tag till (men inte för evigt...).
Denna kväll av alla kvällar är extra sentimental och aningen melankolisk. Jag har spelat upp flera scenarier framför mina ögon tusentals gånger. Repeterat vad jag skulle säga.
Hur jag skulle vara hemma hos dig och vi skulle prata. På ditt rum antagligen.
Vad skulle du säga? Min dröm vore att du själv började prata och berätta att du kommit fram till att du ville vara med mig. Vara min. Men jag har slutat hoppas på sådana initiativ, och den drömmen är i princip utsuddad. Det här måste JAG fråga DIG klart och tydligt, så mycket är säkert. Det värsta tänkbara alternativet skulle vara att jag frågade dig och du vägrade att ge mitt ett besked. Det skulle tvinga mig att säga nej, i så fall får det vara, för jag vill inte vara med om det här mer och hur mycket jag än tycker om dig så vill jag inte försöka mer för en man som inte ens är kapabel att ta ett större, aktivt beslut. Jag har gått igenom denna scen så många fler gånger än den då du säger ja till oss. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Gråta? Säga att jag måste gå, och göra det? Stå mållös? Vad som sker den stunden blir nog en överraskning för oss alla, oavsett hur mycket repetition som försiggår i mitt huvud.
Jag är värd att du slutar vela.
Jag är värd att du tar ett beslut.
Jag gav dig hela den här sommaren att få ditt perspektiv. Måtte du få det, kära du. Jag är värd att du funderar grundligt över det här. Men jag är osäker på om du ändå gör det, med allt annat "jobbigt" som rör sig i ditt huvud, skolan och dylikt. Om jag inte har fel så tror jag att du har en tendens att fundera i cirklar en stund, och sedan ge upp för att det blir för tungt. Men du lovade mig faktiskt att fundera. Och jag måste väl lita på dig. Eller?
Sommaren är här, ingen stress - men fart och fläkt ändå
Den hetta som utan dess like har spridit sig som en löpeld över landet till både lusta och förtret är fortfarande kvar. Det är åskväder på gång, förr eller senare. Jag ska strax gå och lägga mig, eftersom jag är dödstrött efter helgens alla bravader, men tänkte passa på att skriva ned några korta tankar dessförinnan.
Göteborg var som sagt toppen, nu känns det som om det var ett år sedan snarare än en vecka. Men människans perspektiv på tiden är förstås inte särskilt tillförlitligt. Enligt kalendern var det en dryg vecka sedan jag kom tillbaka till Östergötland igen. Första helgen tillbringades tillsammans med tjejerna från Umeå. Jättekul att träffa dem igen! Första kvällen gjorde även Lina oss äran att närvara och vi tog oss ned på stan för att äta. Dagen därpå gick vi på stan, grillade och festade. Kvällens uteställe blev push, som var lite bratigt, men ganska nice ändå (trots de hutlösa priserna!)... Och det var faktiskt hyfsat bra musik också om jag minns rätt, för att vara sådan typ av klubbmusik alltså. Efteråt hamnade vi på någon skum efterfest i Frölunda och när jag konstaterat att personerna vi var hos inte verkade speciellt intressanta somnade jag i soffan, och senare i någons säng, tillsammans med Sofia. Madde och Victoria var de trevliga i sällskapet. Victoria tappade bort sin mobil också. Det var tråkigt. I alla fall, vid sjutiden återvände fyra slitna tjejer till Toltorpsdalen och sov ett tag. Och så vips, så var det dags för alla att åka hem igen. Utom jag. Jag bodde resten av veckan ömsom hos Erik, ömsom på Näset hos mina kusiner. Jag hann träffa Emil, Brännarn, en massa släkt och så Erik såklart. Det var med andra ord en även fortsättningsvis händelserik vecka som avslutades på Pusterviksbaren på lördagskvällen. Och på söndagen åkte jag swebus till lilla Linghem för att jobba.
Nu har en jobbvecka gått och det känns skönt, bara två kvar. Den här helgen var också full med aktiviteter. Efter jobbet åt jag på max med Anna och Carro, för att uppleva gamla goda fergas-tider från förra sommaren. Efter att ha sovit i solen på gräsmattan ett tag så åkte jag in till stan för att sitta på 55an och ta en öl med Anna, Carro, Lina och Matilda. Gott och trevligt, och det är alltid lika roligt när det går förbi en massa folk som man mer eller mindre känner och som stannar till för att prata lite. På lördagen åkte jag ut till Jennys land i Hamra... Det var helt underbart att ligga på klipporna och sola tillsammans med ett gäng folk som så småningom skulle öka i antal inför kvällens fest med grillning och övernattning. Väldigt kul med lite annorlunda tillställningar sådär. Jag kände inte jättemånga där, men många ansikten och namn var mig ändå bekanta och stämningen var schysst så det blev en riktigt lyckad fest. Jag var sedan kvar hela söndagen också, eftersom vädret var så fantastiskt och det var skönt att kunna gå ner och doppa sig när man ville. Jag och Jenny låg och paddlade på stora vindsurfinbrädor (fast utan seglet då) och det var verkligen en dag att njuta av.
... Och så måste jag ju bara säga att jag drömde en mardröm inatt. Det senaste året drömmer jag bara mardrömmar om en enda sak - nämligen att jag ska missa tåg/buss/flyg eller något annat viktigt transportmedel att passa. Ofta handlar det också om verkliga resor som faktiskt redan är utförda och som gick bra. Den här gången var det resan Umeå-Linghem inför sommaruppehålelt som behandlades. Det är sjukt jobbigt att drömma sådana drömmar, för man blir så stressad och frustrerad och villrådig. Det finns liksom inte som alternativ i drömmen att det går fler tåg, nej det finns bara ett och det har jag missat. jag undrar vad dessa drömmar vill säga mig egentligen?
Älskade Bästkusten
Det kändes därmed ganska deppigt att komma tillbaka till den vanliga, oglamorösa tillvaron fylld av fläkthjul.
Just nu sitter jag dessutom vid en maskin vars hjul är aningen blöta. Då handskarna ej är vattentäta leder detta till att fingrarna blir jättekalla och skrynkliga. Tummen upp, Fergas!
Mer info om den gångna veckan kommer förhoppningsvis inom kort, men nu ska jag gå och lägga mig.
Bland bovar å banditer
Jag har inte mått bra idag, var så förkyld och trött de första tre timmarna att jag höll på att nicka till trots att jag rörde på armarna i princip konstant. Att somna i rörelse är inget bra tecken. Dagarna känns också så mycket längre när man inte har tillräckligt med energi, det blir en sådan smärtsam upplevelse och extra utdragen. Det gjorde även ont rent fysiskt i olika delar av ryggen. Ajaj. Sådärja, nu har jag klagat tillräckligt. Det var i alla fall en väldig lättnad att komma innanför dörren här hemma. Jag satte mig genast på baksidan i en av våra nyinköpta solstolar och somnade.
I morse när jag läste tidningen lite hastigt vid frukosten fastnade jag vid en artikel om kvinnor i Etiopien. Det är inte ofta som jag ögnar igenom hela helsidesartiklar sådär klockan kvart i sex på morgonen när jag mest är stressad och hungrig, men dessa kvinnors öden fångade min uppmärksamhet på ett alldeles särskilt sätt. Det skrevs om att kvinnorna, eller rättare sagt flickorna, giftes bort vid 9 års ålder på grund av tradition och fattigdom. Därmed kastades de direkt in i graviditet då de nått puberteten. Det mest problematiska var att deras bäcken ännu inte hunnit växa sig tillräckligt brett för att kunna föda fram barnet de bar, och resultatet kunde bli att barnet vid förlossningen fastnade på vägen ut, och kunde rentav sitta kvar i modern i flera dagar innan huvudet hade krympt tillräckligt mycket. Ingen medicinsk hjälp fanns att få. Bebisen dog naturligtvis och samtidigt genomgick modern nekros, dvs vävnadsdöd, vilket ledde till bland annat fistlar (gångar mellan organ som egentligen inte ska finnas där). De unga kvinnorna kunde inte hålla urinen, och en del inte heller avföringen. Detta var inte socialt acceptabelt och de stöttes ut. Runt om i Etiopien drevs speciella fistula-sjukhus, men om en kvinna väl bestämt sig för att uppsöka och få den vård hon behövde kunde det ta flera månader, eftersom hon var tvungen att gå till fots. På bussen skulle hon kastas av eftersom hon luktade illa. Och en kvinna som blivit utsatt för detta trauma skulle aldrig kunna föda barn igen utan kejsarsnitt. Det var en intressant artikel, men i min morgonhets reflekterade jag inte närmare över den förrän jag cyklade hem på eftermiddagen. När tankarna satts igång fick jag tårar i ögonen. Jag vet att det är naivt att bli förvånad över att det händer hemska saker i världen, men det är som om jag i vissa ögonblick slås av hur grymt livet är. Som ett knytnävsslag i magen, plötsligt och utan förvarning. Jag kan inte föreställa mig situationen. Att ha sitt döda barn i kroppen i flera dagar, antagligen med fruktansvärda smärtor. Att i sin fattigdom bli utkastad ur sitt sociala sammanhang. Att kastas ut från den högsta klippavsats på detta sätt, utan någon som tar emot en nere på marken. Hur kan dessa flickor, som själva är oskyldiga barn, tvingas genomlida detta helvete? Jag blir så upprörd över detta, och känslorna stormar även mot mig själv, för att det tog en hel arbetsdag för mitt hjärta att beröras av detta. Det är läskigt att veta att man är så avtrubbad att man medan artikeln läses tänker på att det är hemskt och att klockanharhunnitblialldelesförmycketskyndaskynda.
Och jag skulle bara vilja göra något!!!!
Tack till Kristian Anttila som räddade mig från undergång idag.