Igår var jag i simhallen med 11 grabbar eller något sådant :). Det var roligt, men ganska grabbigt som ni kanske förstår. Ungefär hälften av allt vatten i bubbelpoolen rann över kanten när alla hoppade i samtidigt och väl nere gick det ganska vilt till... Jag lyckades åka rutschkanan på mindre än 8 sekunder (7.99)! Yeah. Efter det så drog vi och åt lite mat på McDonalds och sedan bar det av till kyrkan. Jag, Joel och Erik repade inför galan på lördag och hittade på både det ena och det andra. Det blir nog bra till slut, måste bara fixa med MIDI-klav och synthmodul och allt vad det är. Hoppas att det finns något som liknar MiniMoog Porta Lead i HAlion, för det är ett grymt ljud faktiskt. Det är roligt att spela med dem, de är duktiga och man känner sig lite torftig jämfört med dem i vissa ögonblick.

Idag har jag bara varit på en lektion, gick hem sedan för att jag hade så fruktansvärt ont i magen och inte kunde koncentrera mig på någonting alls. Väl hemma gick det dock över ganska fort. Kanske ska fixa några starkare värktabletter eller något, för det är inte så stabilt att jag måste gå hem från skolan ofta. Utbytesstudenten var med för första gången idag också! På grund av mitt tillstånd var jag lite disträ vad gällde det som hände runt omkring mig, men han verkar väl trevlig. Ja, det är en kille förresten :). Han heter Cameron (tror jag) och kommer från Australien. Men för i hela friden, ska man vara i Sverige ett år, då går man väl inte NATUR av allt här i världen? Hehe.

Smeka en kind
Lyftas mot Gud
Bygga ett hus
Döda en man
Spela ett vackert musikstycke
Tänk vad samma händer kan göra...

Nu sitter jag här i skolan när Hampus försöker att diskutera "To kill a mocking bird" med mig, men jag är lite disträ så han klagar lite för döva öron. Hihi. Och nu läste han vad jag skrev också. Och skrattar lite grann. Ännu en måndag. Veckan har gått lika fort som den brukar. Minns inte riktigt vad jag har gjort, men helgen har varit ganska bra i alla fall. Lördagen var väldigt skön, att bara slippa tänka på skolan alls en dag i veckan är underbart. Jag var med Emil och tittade på Queen-DVD (Freddie Mercury hade världens fulaste brottardräkter på sig och så var det en video där man hade ersatt wurlitzer-pianot i "my best friend" med en flygel. Oh, vad äkta. Haha), tittade på romantisk 80-talsanime, spelade musik och fick besök av min käre far som tog sig en titt på volympedalen. På kvällen kom det en massa folk med ett antal liter läsk och kilo chips. Vi tittade på saw som var en ganska bra film, problemet med läskiga filmer är bara att jag börjar tänka på dem på nätterna när jag ska sova och så skrämmer jag upp mig själv så att jag inte får en blund i ögonen. Lösningen brukar vara att jag får tvinga mig själv att tänka på hur de sociala problemen i Sydafrika har utvecklats, eller något annat som är ungefär lika roligt som en tegelsten. Då brukar det fungera. Hursomhelst. Igår var jag mest hemma, lekte lite med Nuendo och gjorde lite historia. Det var ganska skönt det med, fast jag tycker inte om att känna att jag inte gjorde lika mycket som jag borde ha gjort.

Vi har löss i famlijen också... Jobbigt värre. Eller, jag vet inte om de är kvar längre, det återstår att se. Elias fick det från skolan och så lyckades mamma också dra på sig det efter att ha legat och läst för honom. De har visserligen kurerat sig nu, men alla familjemedlemmar måste tydligen luskammas varje dag i två veckor framöver. Suck. Jag kommer att behöva tupera håret femton gånger varje dag eller något för att det inte ska ligga platt och fult över min stackars arma hjässa. Blääääää.

I morgon är det studiedag också. Jihaa. Det blir nog att dra till simhallen med en massa folk. Häng på du med vetja.

Började fila lite på en låttext också, men jag vet inte om den blir så bra

As time goes by I realize I must surrender
The pandemonium is hidden and unseen
My mind is full of windswept dreams and hazy visions
I'll let them run away with the gentle rain

Samtal är en väldigt bra grej har jag kommit på. Det är helt otroligt vad mycket skit det går att snacka, men det är också makalöst hur mycket några små ord kan påverka, kan trösta, kan hjälpa...  Jag skulle inte vilja påstå att ordets makt är underskattad, för jag tror att vi är ganska medvetna om det, men jag känner själv att jag borde bli mer medveten om vad det är jag egentligen pratar om. En stor andel är bara strunt. Klart att man kan prata strunt ibland också, men ibland blir jag bara trött på det.

Hursomhelst. Helgen tillbringade jag ganska mycket i pingstkyrkan - först med att baka med kristna skolgruppen och sedan stanna kvar ett par timmar för att jag inte hade någonstans att ta vägen (spelade lite piano och softade). Efter det åkte jag och Emil till Malin för att äta lite middag och ha en trevlig kväll med henne, Jonathan, en kille som hette Niklas och en av Malins kompisar, Emma, som dessutom hade en bitgalen hundvalp med sig (fast hon var bara med en stund). Jag fick till och med följa med Malin till stallet och mata hästarna (eller, jag följde mest med och tittade :D). Och så spelade vi ett ganska roligt bön-kortspel (ej bönespel) som jag vann på ena gången (tillsammans med Malin och Niklas) och kom näst sist på den andra gången. Det var en schysst kväll. På söndagen var det att ta sig upp till kyrkan för att ha hand om kyrkkaffet i vår kära pingstkyrka med ksg. Det gick bra, trots att det var lite hektiskt vissa stunder, konstiga mått och kaffemaskiner med mera... Vi är väldigt effektiva när det gäller faktiskt och vi fick ihop 2100 kronor tror jag, så det var väldigt bra. Efteråt åkte jag hem och skulle ha pluggat lite fysik, men det blev lite sisådär med det... Hehe.

Skum dag i måndags, jag åkte in flera timmar tidigare till skolan än jag behövde för att kunna plugga fysik ostört, när en kär klasskompis påminde mig om att psykologikursen skulle börja samma dag 10.40, så min pluggtid blev kraftigt retarderat. Och som grädde på moset hade en banan i min väska blivit totalt mosad och jag fick banan på mina kläder och många av mina böcker. Ibland är livet bara för underbart. Men det är bara att le och bita ihop. Provet gick sådär, hoppas att det funkade någorlunda. Efter skolan träffade jag Emil, spelade musik, tittade lite på anime (även om jag är helt lost i allt som händer eftersom jag kanske ser var tionde avsnitt ungefär hehe) och pratade en hel del.
Och idag var vi och tog kort i automat på åhléns. Fiiiint.

Och när jag satt hemma och fixade i ordning lite mappar på datorn hittade jag en gammal prosa som jag hade skrivit för jäääääättelänge sedan. Men jag är faktiskt nöjd med den. Det vore kul om någon hade lust att kommentera den.

"20 meter under marken - en prosa"

Min viskning hörs nästan inte. Det är så varmt och kvavt. Jag kan inte andas.
Den där intimiteten. Värmen från din hud. Vi andas samma luft. Det som jag från början
älskade så djupt och innerligt, att vi kunde dela allt - vara en och samma kropp. Jag skyr det nu.
Ibland. Allt oftare.
Jag behöver andas.
När smalt vi ihop till en enda individ? Var försvann du och jag? Två, plötsligt en.
Många trampade tår och ömma punkter. Vi vet det.
Men det är försoningarna som är för många.
Ensamheten var min vän. Nu finns bara du här. Och andas på mig. Som i en gasmask.
Jag kan inte dela allt.
Jag kan inte ge min vision till dig, det är omöjligt.
Du ser på mig med sorgsna ögon.
En sorg som inte beror på mig, utan på att du är oförmögen att förstå min längtan.
Ett plågat uttryck runt din mun. Det rynkar sig liksom.
Men jag behöver andas.
Du såg det redan för länge sedan när jag tittade bakom din axel. Förlåt mig för att du såg.
Men jag behöver andas

Jag vill vara fri. Vad är frihet? Och vad är meningsfullhet egentligen? Är det något som vi hittade på i vår eufori? Jag söker, letar, gräver. Ensam.

Ensamheten var min vän.

Jag gräver ett hål. Det blir större och större. Jag har inget att fylla det med. Utom tomhet. Tomheten var aldrig min vän.

Lyckan - en illusion. Jag drömde om dig inatt igen. Jag kanske romantiserar dig, men jag romantiserade mina vänner mer. Nu skrattar de åt mig. Maliciöst. Åt alla klichéer som jag gick på. Köpte blint. Och jag föll. Jag skulle aldrig ha litat på någon.
Jag kunde lita på dig.
Varmt, men inte kvavt. Är det bara i drömmen som lyckan kan uppnås? Jag grät av insikt.

Jag såg mig själv ligga framför din trappa. Du stod längst upp medan jag krälade i stoftet som en hund. Avvaktande, avvisande. Min rädsla var så uppenbar. Ditt övertag var stort. Min stolthet existerade inte längre. Jo, den kanske fanns. Men den var nedgrävd 20 meter under marken. Min mun sa allt det där som jag hade lovat mig själv att aldrig säga. Det kom från hjärtat men det lät så billigt. Du märkte det. Min förtvivlan växte sig större.
Desperation.
Jag vaknade. Lyckan finns inte i drömmen. Jag kan inte ens gråta längre.

Det är inte kvavt. Det är iskallt. Mitt blod har färgats vitt. Färglöst. Luften är så tunn här uppe. Visionen är förstörd. Jag minns inte vad den handlade om. Men det spelar ingen roll. Ska likgiltigheten bli min sista vän? Jag är inte rädd. Bedövad. Begravd i en snödriva av självgodhet. Drunknad i lögnens kvicksand. Halshuggen av fåfängans bödel. Skjuten med dårskapens avsågade gevär. Listan kan göras lång.
Är det värt det?
Jag förtjänar inga blommor.

Ensamheten var min vän?
Skitsnack.
Du finns fortfarande kvar men jag är feg. Jag intalar mig själv att du är död. Men det är fel. Det är jag som är död. Måste tiden få vårt fotografi att blekna? Jag håller det krampaktigt i famnen. Måste till varje pris försöka stänga ute det gula. Ramen lossnar och faller till marken. Ljudet av krossat glas får mig att vakna ur min dvala. Hur länge har jag sovit? Alldeles för länge.

Nu står du där, högst upp på trappan. Jag krälar i stoftet som en hund. VOV VOV. Har jag varit med om det här förut? Dejà vu? Jag öppnar munnen för att säga allt-det-där-jag-lovade-mig-själv-att-aldrig-säga. Men min strupe är för torr. Det kommer bara ut ett väsande läte. Jag undrar vad du tänker.
Du har ingen torr strupe.
- Kom, säger du. Vi möts på halva vägen.
Det är mödosamt att gå, men jag håller blicken stadigt fäst. Vi möts mycket riktigt på halva vägen. Du har gått tjugo steg och jag har gått två. Du är stark. Du ger mig vatten.
- Det är med dig jag vill sitta, alla de tusentals morgnarna vid frukostbordet, säger jag.
Och det låter inte billigt. Inte repeterat. När jag ser dig i ögonen upptäcker jag att du förstår. Att du har förstått hela tiden. Din sorg berodde på min blindhet.

Jag är en ironins narr.
Jag behövde andas - varför lämnade jag då mina lungor?
Vi skrattar.

Nu är det lördag och här sitter jag. För första gången på otroligt länge är jag hemma en fredagkväll. Men jag orkade inte åka till hangaren, så det var skönt att vara hemma och titta på tv med mamma och pappa, stoppa i mig popcorn och choklad samt bara känna mig så där mysigt "hemma" som man bara kan vara när man är just hemma.

Igår var jag i simhallen med Emil. Det var roligt, även om jag gärna skulle ha varit lite bättre vad gällde att simma under vattnet och dra sig längs "pinnarna" där det är som djupast i vågbassängen. Jag får träna på det där lite mer.

Och idag var det uppsatsskrivning i engelska B och jag argumenterade om våldsfilmer, men det gick ganska dåligt med tanke på att halva min uppsats bestod av en liknelse som handlade om strip-tease-show med skinka (observera: ham) som säkert ingen kommer att förstå. Men whatever. Jag använde i alla fall ganska friskt med sammanhangsord. Haha.

Just nu skulle det vara jätteskönt att bara nattfilosofera lite, men jag vet inte riktigt vad jag ska filosofera om. Kanske skriver jag texten till låten, som jag förresten har gjort om ganska radikalt på vissa ställen. Men den är bättre nu. Lite mer fart, byten och variation.

Truth is a whisper.
Listen carefully.

Torsdagskvällen tillbringade jag med Amanda. Nice nice. Vi borde ses oftare, ja verkligen! Hihi. I fredags hade jag och Emil en heldag tillsammans. Det var jätteroligt och mysigt. Vi var hemma och softade, spelade musik, spelade bowling (han vann den första, jag den andra och så vann han de sammanlagda poängen), köpte pizza och frossade i onyttigheter. I lördags träffade jag Jenny och även Lollo en liten stund. Vi spelade rappakalja med Benjamin och Lollo fick redan från början för sig att skriva korta svar. Haha, det var ganska roligt. Danne kom en liten stund på kvällen. Vi tittade i jäääääättegamla skolkataloger och spelade nintendo 8-bitars. Livet är bra trevligt ibland.
Och sedan blev det söndag och lovets sista dag. Jag var i kyrkan, på missionsmöte så det var ganska långt, men trevligt. Efteråt gick jag till Emil "en stund" (dvs i princip hela dagen). Vi spelade Gitaroo man (som jag i och för sig sög på, men som var ett riktigt roligt tv-spel. Jag får träna lite mer så kanske jag också blir bra någon gång), kollade på anime, spelade musik (de nya låtarna blir riktigt bra!) och gick en promenad. En promenad som fick ödesdigra konsekvenser...

Rätt som det var så fick jag för mig att kasta lite snö på min käre pojkvän. Och full av testosteron som han är skulle han förstås kasta tillbaka, men var nära att ta upp den GULA SNÖN. Ahhhhghghahghhghahahghghghghhghaaaaaaaaaaghghghahggggggggghhhhhhaaaaaa.
Ja.
Jag var redan på väg bort från platsen (nåja, i alla fall ett par meter) när han sa "titta vad jag höll på att ta upp". Så jag vände mig om och tappade helt fotfästet och föll pladask rakt framåt. Haha. Det måste ha sett roligt ut.
Och jag blev snöig.

Emil hade en väldigt fin t-shirt också
"no problem man!
St. Tropez"
Det var ju i alla fall snygg fit, eller? *blink* *blink*

see you later alligator