Igår blev jag äntligen 20 år fyllda. Dagen tillbringades först på fergas och sedan hemma. Jag hade bjudit över ett gäng vänner och det var grymt roligt att få äta mat och tårta och fira tillsammans med dem. Familjen och mormor och morfar gratulerade mig redan i lördags faktiskt. Varje år tycker jag att jag nog aldrig har fått så mycket fina presenter som just detta, men det stämmer nog antagligen inte. Jag fick i alla fall en matberedare med mixer, en plånbok, lite pengar, några skivor, kastruller och annat smått och gott. Toppenbra. Man blir så rörd också, av alla som hör av sig och visar sin omtanke. Ni är värda allt gott, och inte minst att jag kommer ihåg att gratulera ER på era födelsedagar! Bara en viss person glömde min födelsedag och det gjorde mig besviken. Jag kände mig inte viktig för dig. Det som gjorde mig lite ledsen var främst att jag inte alls är förvånad - att jag i själva verket förväntade mig det som skedde. Situationen utgör en påminnelse om allt jag drömmer om att du skulle göra, men som aldrig görs. De där små sakerna som får mig att känna mig utvald, önskad och omtyckt men som aldrig dyker upp. De föds och dör i mitt medvetande, dessa vardagsbesvikelser. Och det här var en av dem.

Idag på jobbet fick jag ett smärre utbrott på en viss person som också sommarjobbar. Han hade låtit en halvfull flaska lättöl stå kvar på vårt bord i fikarummet i flera veckor (detta har inte märkts av särdeles mycket, eftersom det fina vädret ledde till att vi satt utomhus mycket). Nu växte en ca 3 cm tjock, luddig, mögelklump längs hela vattenytan. Jag frågade den här killen i fråga om han inte skulle ta bort den eftersom den var ganska äcklig.
- Jag vill inte ta i den, svarar han. Den kan väl få stå kvar tills veckan är slut i alla fall.
TILLS VECKAN ÄR SLUT? Ursäkta mig, men är det meningen att någon stackars städare eller ordinarie på företaget ska gå och plocka upp din skit när du har slutat sommarjobba? Vad är det för mansgrisfasoner?
Jag sa till honom att jag inte ville sitta och äta lunch när den stod på bordet, så kunde han vara så snäll och avlägsna den i alla fall?
Det gjorde han till slut. Bra.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt att kunna äta sin mat utan att behöva mötas av synen att det på samma bord befinner sig en gigantisk, infernalisk och vidrig bakteriekoloni.
När jag lite senare fick syn på de backar där tomglasen skall placeras skymtade jag lättölsflaskan. Där stod den i sin fulla prakt, och killen hade inte ens tömt ut innehållet. Återvinningsgubbarna blir nog jätteglada!!!