Hej. I fredags var jag på SIBA och klagade lite på min iPod, men de sa bara att jag skulle ringa något nummer som stod på kvittot så det var helt meningslöst att jag släpade mig ut dit. Hur som helst, jag var inne på stadium när jag väntade på att Emil och Ingvar skulle komma tillbaka från sin lilla "övningskörningstur" (som visade sig vara en shoppingtur, såg jag i hans blogg senare :D), och hittade en tröja som var på rea och som jag dessutom fick 150 kronors rabatt på pga en nästan osynlig fläck. Bra jobbat. Sedan åkte jag till Norrköping med Matblo, Carrodutten och Quarnis på kvällen, på festivalen. Det var roligt, fast mina tår fick ont efter ett tag eftersom alla var så övertända på slagsmålsklubben och stampade på mina fötter hela tiden. Jag fick en massa dreads i ansiktet, det var ungefär 800 grader varmt (du kan lita på mig, du kan lita på mig) och det var en massa jobbiga folk där. Hehe. Den-där-killen-i-SMK-med-krullet kommenterade att detta nog var den första konsert de någonsin hade haft med stagedive, vilket inte var speciellt clever att säga, med tanke på att alla blev som galna och började stagediva lite här och där. Och jag fick förstås en rakt på mig. Suck. Men det gick bra. Resten av kvälen var lite skum, det var mycket konstiga och mer eller mindre usla band/artister. Jag tröttnade ganska fort. Men det var värt i alla fall, en rolig grej.

I lördags firade jag och Emil ett år! Jag fick en jättefin middag med kroketter och schnitzel (stavas det så?) och guavajuice :). Sedan tittade vi på en grymt skön film, Napoleon Dynamite, som jag varmt rekommenderar. Så rolig kille, så rolig film. Sedan hade vi i och för sig glömt bort att ställa in det som var kvar av efterrätten vilket resulterade i ett stort fat smält daimtårta/glass... Efter en halvtimme i frysen såg det ut som något slags platt bröd. På kvällen var vi på 21.21 oh Marcus Ardenfors predikade, vilket var väldigt bra, men han talade i så mycket bilder hela tiden att jag kan tänka mig att folk som var nya gick vilse i alla liknelser och metaforer (jag gjorde nästan det... hihi).

Och så kom gårdagen, jag var hemma och sydde och pluggade lite. Tittade på narnia och tyckte att den var ganska mesig. Vid 18-tiden kom Ida och Stina och vi hade liten cellgrupp. Det var bra tyckte jag.
Vi pratade lite grann om överlåtenhet, bland annat.
Jag försöker att ta mig igenom "kan man vara kristen?" av C S Lewis, och den är riktigt bra... Det är bara det att man måste vara så klar i huvudet när man läser den (vilket jag inte så ofta är när jag är hemma och sådär hehe - energin går till annat).
"Kristus säger: ge mig allt. Jag vill inte ha lite av er tid, lite av era pengar och lite av ert arbete. Jag vill ha er själva. Jag har inte kommit för att plåga ert naturliga jag utan för att döda det"
...
"Det fruktansvärda, det nästan omöjliga är att överlämna hela ens jag - alla önskningar och försiktighetsmått till Kristus"
...
"Det är därför det kristna livets verkliga problem kommer där man vanligen inte väntar det. Det kommer i samma ögonblick som du vaknar upp varje morgon. Alla dina önskningar och förhoppningar för dagen kastar sig över dig som vilda djur. Och din första uppgift varje morgon består helt enkelt i att skjuta dem i bakgrunden - och lyssna till den där andra rösten. Och på samma sätt hela dagen igenom"

Kristendom innebär överlåtenhet. Nej, förlåt mig för min formulering. Kristendom ÄR överlåtenhet. Jag tror att jag är dålig på att inse det. Jag tror så mycket att det handlar om annat, alla attribut - särskilt tid. Att om jag ger tillräckligt mycket tid till Gud, ja då kommer det att hända en massa saker och det är det min tro handlar om. Eller? På ett sätt missar man ofta målet på grund av de mest självklara saker. Summa summarum, det är väl inte så konstigt att det är en kamp att vara kristen? När det man lever för är att ge upp alla sina naturliga behov och begär? Det tar emot, varje dag, hela tiden. Jag klarar det aldrig.

Inte ensam...