Sommar i P1
The First of the Gang to Die
Den här helgen har varit väldigt skön och vårig. Otroligt tillfredsställande. Igår hjälpte jag att Erik fixa i ordning sin lägenhet (nu börjar den faktiskt bli riktigt fin!) och lite senare blev det grillning i eftermiddagssolen på Berghem med några T5:or. Efter ett tag begav jag hem för att piffa till mig lite och sedan gå och äta tårta och förfesta hos Madde som fyllde 23. Vi gick till en tandläkarfest en stund och sedan gick jag till villan där det var klubb hybris. Gick in alldeles ensam (det kändes lite skumt faktiskt) och insåg att jag inte kände så många som var där. Efter vad som kändes som en evighet men säkert inte varade längre än femton minuter kom Erik dit, han hade varit på fest ända borta på Carlshem. Så vi hade det väldigt trevligt trots allt och dansade och pratade och drack öl. Och idag skedde ett mirakel - det blev en riktigt bra dagen-efter-söndag! Jag och Erik gjorde egen potatissallad och någon sorts vegetarisk quornbiff och satte oss ute på hans innergård och hade lite picnic, läste DN och pratade om allehanda ämnen. Det var väldigt mysigt.
Det som är så konstigt är bara att det finns en hel del grusiga snödrivor lite här och var, bland annat hade vi en som var 3 meter hög och säkert fem meter i diameter på gräsmattan bredvid. Och trots att det bruna gräset blir varmt av solen så kröp det fram lite blött och kallt underifrån när man satt på filten.
Jag undrar hur lång tid det tar innan all snö är borta. Igår när jag var ute och sprang konstaterade jag att det såg ut som rena rama midvinterjanuari i skogen, och på vissa platser finns det enorma mängder, exempelvis en grusplan inte så långt härifrån som verkar vara ett ställe där en massa lastbilar kommer och tömmer sina flak med snö. Det lär inte försvinna förrän man åker härifrån. Eller?
Och en kväll som denna, när jag känner mig alldeles för mätt på Oboy och nybakat bröd, är det härligt att blicka ut genom fönstret och se kvällssolen smeka hustaken. Imorgon börjar en ny vecka och jag ser fram emot att sätta tänderna i endokrina sjukdomar (och då menar jag det faktiskt).
Bajsdag...
Hade obduktion på morgonen, och det var inget speciellt... En gammal gubbe som hade dött och som vi skulle titta på. Det började väl inte så jättebra, då vår grupp äntrade salen i samma stund som en som jobbar där sydde ihop huvudet på gubben, ungefär som om han sydde ett cirkustält eller dylikt. Det hade nog gått bra i vanliga fall, men den här morgonen var det som om min kropp hade en totalt annorlunda uppfattning om vad som är äckligt/obehagligt/osv än vad min hjärna hade. Efter fem-tio minuter gick jag och satte mig på en pall för att jag inte kände mig helt bra. Jag svettades och mådde lite illa. Jag hörde dåligt, det pep liksom i öronen och samtidigt var jag ganska snurrig. När det började svartna för ögonen på mig reste jag mig upp och bad att få gå ut en stund. Så nära att svimma har jag aldrig varit i hela mitt liv.
Efter en kvart gick jag in igen, men efter några minuter svettades jag lika häftigt igen, så det var bara att gå ut och acceptera läget. Jag blev så sur på mig själv, för jag har ju varit på obduktioner förut utan att det har känts i närheten så konstigt som idag, och det var lite som ett misslyckande för mig. Resten av dagen har jag varit jättetrött, asocial, inte haft någon vidare aptit och känt mig allmänt ledsen och nedstämd.
Lite bättre blev det efter att jag sov en stund på eftermiddagen och pratade med min älskade mor. Hon är världens bästa mamma.
Kvällens plan: Lost och godis.
Funderar för övrigt på vilken låt jag skulle kunna tänka mig att framföra på festen efter min kusins bröllop den 6e juni. Dessa är förslagen: " Perfect Day" med Lou Reed, "When the Stars go Blue" med Ryan Adams, "A Good Start" med Maria Taylor, "Soul Meets Body" med Death Cab for Cutie eller "The Boxer" med Simon & Garfunkel. Det är riktigt svårt att bestämma mig... Jag kanske kan spela två?
Påsklovet lider mot sitt slut och jag har återvänt till ett haglande Umeå
Och nu har jag fixat ett sommarjobb! Toppenbra. Jag ska jobba sju veckor på Stolplyckans hemtjänst. Det kommer att bli jättebra tror jag, men det är lite nervöst eftersom jag inte har jobbat inom vården än.
Jag börjar så smått längta efter sommaren nu, särskilt här uppe då den känns extra långt borta. Men snön smälter bort snart och då blir tillvaron någorlunda dräglig trots allt. Hoppas att det blir en bra och rolig sommar.
Åkte nattåget i natt och det känns lite tomt att komma hem till sin lägenhet utan en enda människa i närheten att umgås med. Carro åkte i samma kupé som mig, vilket var otippat och väldigt roligt. Natten blev däremot sämre, då jag sov ganska dåligt... Så hela den här dagen har varit som ett segt töcken. Jag har i alla fall handlat, lagat mat, packat upp alla mina grejer, läst igenom caset igen tills imorgon och sytt upp ett par byxor och en kjol. Snart ska jag åka och träna och sedan längtar jag tillbaka till sängen igen.
På något sätt känner jag mig ganska lycklig just nu. Jag är så glad över allt jag har, det är ju helt underbart egentligen. Vissa stunder upptäcker man hur mycket det finns att vara tacksam över.
Fångad, är det det jag är?
2009-03-31, 21.55
"... I vilket fall satt jag i Lars soffa ikväll och sa inte så jättemycket under diskussionen. Tankarna fladdrade åt lite olika håll och när vi pratade om folk som lämnat kyrkan, fick jag en stark känsla av att min tro hänger på en tunn, tunn tråd. Det är så nära att den brister för mig varje gång vi sitter där i någons hem och pratar om bibeln och livet och Gud. Allt känns så främmande för mig och mitt liv. Det tretvinnade repet har blivit en sytråd och jag vet inte hur länge till den håller."
"... När de andra pratar om den kärlek, den gemenskap och de gåvor som finns att hämta i församlingen undrar jag om vi pratar om samma sak."
"... Min starka sida i sammanhanget är nog att i de allra flesta situationer förstår jag hur människor tänker kring kristen tro. Jag kan båda sidor. Men var jag själv befinner mig någonstans är väldigt oklart.
Fångad, är det det jag är?"
Skrivet i stundens hetta förstås, men det var skönt att formulera sina diffusa tankar när de för en gångs skull klarnade en aning. Min tro på kyrkan sviktar helt klart. Men Gud, han finns nog trots allt.
Trots allt...
Ikväll ska jag laga risotto och sedan får vi se vad som händer. Har haft sex timmar föreläsning om de mer intimare regionerna av kroppen idag, och man blir ganska slut i huvudet efteråt. Dessutom blir man ganska nojig när de pratar om bröstcancer och sådant. Det är så knäppt, för alla riskfaktorer går liksom emot varandra. Ett exempel är p-piller som gör att man får lättare att få cancer i livmodern, samtidigt som det minskar risken för bröstcancer... Och så vidare, och så vidare. Om man vill vara säker på att inte få bröstcancer skulle man i alla fall föda barn innan man var 20 (!). Då var risken minimal.
Attans att man inte gjorde det alltså ;)