Hej. Nu var det år och dagar sedan jag skrev i den här bloggen, men när Amanda frågade mig på bilddaggan om jag bloggade, så kom jag på att det vore ju rätt roligt att skriva något, så här en helt vanlig luciakväll.

Just  nu sitter jag egentligen och läser genetik, men jag känner mig inte jättetaggad. Behöver nog en stor kopp kaffe snart. Det är så mycket annat att tänka på för tillfället. Julen närmar sig med stormsteg och jag har inte alls köpt alla saker som jag behöver till dess. En nackdel med att handla allt här uppe är att det blir väldigt jobbigt att släpa med sig allt hem. Och så har jag nyss kosntaterat att Umeå har det sämsta utbudet av skivaffärer någonsin. Suck. Jag köper ju nästan allt på cdon, men i helgtid brukar det aldrig komma fram när man vill.

Sedan är det alla flyttgrejer också. Jag måste ringa mina blivande sambos, fixa flyttkartonger, köpa spackel, spackla, städa ur rummet, packa, tvätta, städa korridorssköket, flytta cykeln, fixa bil till flytten, visa rummet för kvartersvärden, lämna nycklar, adressändra, ändra min hemförsäkring osv.... Ett distraherande element har åtminstone försvunnit, det som kallas musikproduktion. La upp min nya låt Neo igår på myspace (www.myspace.com/digitalrevolver om någon kanhända skulle vara intresserad). Snacka om beroendeframkallande! Jag har befunnit mig i en egen liten värld den senaste veckan och haft ett rent kaos både rent fysiskt och i min hjärna. Cellcykeln blev lite lidande, men whatever. Jag får läsa igen det på lovet eller något.

Nu har jag gått en hel termin, bara en vecka kvar. Det känns konstigt. Men bra. Nu lever jag ett helt annorlunda liv än vad jag gjorde för drygt fyra månader sedan. Med andra vanor, andra människor och andra prioriteringar. Saknar ibland den där tiden i trean av att mest glida runt och ha roligt. Jag har kul nu med, absolut, men bara det där att inte alltid känna sig så otroligt otillräcklig. Jag har på något sätt lärt mig att leva med den känslan nu, men ibland gör den sig smärtsamt påmind.

De senaste dagarna har jag känt mig konstig. Sedan i lördags tror jag. Trots att det inte alls är likt mig att vela fram och tillbaka som jag har gjort ända sedan nollningen i princip så vet jag mer vad jag vill. Hela terminen har jag gått omkring och klagat på något jag saknar. Kanske kan jag få det, det jag har haft hela tiden? Eller jag vet inte... Läskigt.
I vilket fall.... Måhända håller jag på att bli kär?
Ibland känner man sig själv så otroligt dåligt, hur det nu kan komma sig. Och jag har nog gått omkring och förutsatt saker som jag inte ens vet om de stämmer överens med verkligheten. Frågan är om allvaret någonsin kommer att infinna sig.

God Lucia! Y-kromosomen och germline-mutationerna kallar på mig.