Här sitter jag, i mitt gamla flickrum med datorns surr och syrsorna utanför som ger upphov till det där sällsamma sommarnattsljudet. Jag borde egentligen gå och lägga mig med detsamma, ska jobba tidigt imorgon dvs 05.00 - 12.00. Sedan är det helg igen. Skönt. Håller på att kräkas på mitt jobb, särskilt med min nya arbetsledare. Ikväll har jag varit hos Matilda Redéen på mat och tårta och sådant, hon fyller 20 idag och på måndag är det min tur. Jag blev lite sugen på att ordna något litet på själva födelsedagen, eftersom jag blir firad av alla andra på lördag istället.
Men det får planeras senare.

Den huvudsakliga anledningen till att jag sitter här och knappar på tangenterna när jag borde ligga ned en och en halv meter bort, i sängen, är att jag just ikväll har sådana underliga tankar och måste få utlopp för dem någonstans innan jag gör något dumt och skickar iväg sms som jag kommer att ångra.
Inte ställa krav, inte pressa, inte visa allt det där som finns inombords. Bara leva.
Ikväll känner jag extra starkt att jag skulle vilja ha dig nära. Att du var nära på riktigt, fullkomligt närvarande, och vi kunde vara uppslukade av varandra och endast varandra. Säga vackra ord rakt från hjärtat. Åh, vad jag längtar efter ord. Jag är en sådan fruktansvärt verbal människa som behöver höra orden för att få min bekräftelse, men även säga de saker som kommer från mitt hjärta. Det är därför jag viskat "jag älskar dig" när jag vet att du inte hör, men ändå är där. Sover.
Det gör att trycket lättar lite.
Hos Matilda var det en tjej som kom från Iran och som kompletterade sina betyg i Sverige för att kunna söka in till högskolan. Hon hade kvar sin pojkvän i Iran och förhoppningsvis skulle han kanske kunna komma hit och bo tillsammans med henne. Det lät som en svår men tappert kämpande kärlek, med så många mil ifrån varandra och bara ett "kanske" att hålla kvar hoppet med. Men jag avundas det ändå, jag vill komma ifrån det som är ljummet.
Jag önskar att någon ville kämpa för mig, för jag har kämpat länge och är beredd att hålla på ett tag till (men inte för evigt...).
Denna kväll av alla kvällar är extra sentimental och aningen melankolisk. Jag har spelat upp flera scenarier framför mina ögon tusentals gånger. Repeterat vad jag skulle säga.
Hur jag skulle vara hemma hos dig och vi skulle prata. På ditt rum antagligen.
Vad skulle du säga? Min dröm vore att du själv började prata och berätta att du kommit fram till att du ville vara med mig. Vara min. Men jag har slutat hoppas på sådana initiativ, och den drömmen är i princip utsuddad. Det här måste JAG fråga DIG klart och tydligt, så mycket är säkert. Det värsta tänkbara alternativet skulle vara att jag frågade dig och du vägrade att ge mitt ett besked. Det skulle tvinga mig att säga nej, i så fall får det vara, för jag vill inte vara med om det här mer och hur mycket jag än tycker om dig så vill jag inte försöka mer för en man som inte ens är kapabel att ta ett större, aktivt beslut. Jag har gått igenom denna scen så många fler gånger än den då du säger ja till oss. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Gråta? Säga att jag måste gå, och göra det? Stå mållös? Vad som sker den stunden blir nog en överraskning för oss alla, oavsett hur mycket repetition som försiggår i mitt huvud.

Jag är värd att du slutar vela.
Jag är värd att du tar ett beslut.
Jag gav dig hela den här sommaren att få ditt perspektiv. Måtte du få det, kära du. Jag är värd att du funderar grundligt över det här. Men jag är osäker på om du ändå gör det, med allt annat "jobbigt" som rör sig i ditt huvud, skolan och dylikt. Om jag inte har fel så tror jag att du har en tendens att fundera i cirklar en stund, och sedan ge upp för att det blir för tungt. Men du lovade mig faktiskt att fundera. Och jag måste väl lita på dig. Eller?