Igår blev jag ledsen när jag och Erik pratade om kompisar och det har hänt förut. Idag har jag också känt mig nedstämd över detta och pratade lite med Madde och Carro om det hela.
Det är så surt att man är i en sådan miljö där alla stressar, alla har sina viktiga saker att uträtta och man glömmer liksom bort att inte träffa sina vänner förutom i skolan och på fest. Jag får absolut en stor del av mina sociala behov uppfyllda på det sättet och med Erik som jag ju träffar och pratar med mycket och ofta. Men det är ändå tråkigt att man inte träffar vänner mer, och någonstans innerst inne önskar jag att jag var mer av ett flockdjur som behövde umgås med många människor och ha flera nära relationer. Men jag är dålig på det. Och jag har alldeles för lite tid och energi, skolan tar död på mig ibland. Och så är jag för bekväm också.

Madeleine är rakt på sak, och hon har till stor del rätt när hon säger att det handlar om prioriteringar, för det gör det ju. Att det är lite dålig uppslutning när vi väl hittar på något som inte är fest håller jag med om. Mitt problem är att jag inte räcker till för alla och att jag är för strukturerad för att alltid kunna hitta på spontana grejer.
Sedan är det ju inte heller nödvändigt att ses allihop förstås...Jag skulle vilja ta mer initiativ och ringa någon bara för att prata, träffas på tu man hand eller kanske tre tillsammans. Jag vill att det inte skulle behöva bli så stort varje gång man vill hänga.

Kontentan är att det är så grymt surt att det är tentaplugg nu och ingen har tid för någonting, allra minst att träffa sina kompisar. Men det får väl bli efter sommaren då?
Så får jag väl vårda mina Linköpings-kontakter så länge.